Hur jag vågade säga upp mig och gå vidare med mitt liv

 Text Elin Beattie

Text Elin Beattie

Fredagen den 19:e oktober sa jag upp mig från mitt jobb. Det var 30 dagar kvar tills mitt bröllop och jag hade varken ett sparkapital eller en plan A, B, C eller D. Allt jag hade var ett dalande psykiskt mående och en stark övertygelse om att arbetslivet måste vara så mycket mer än så. 

 

Två och ett halvt år tidigare hade jag fått jobb som aktivitetskoordinator på en välgörenhetsorganisation vi kan kalla CH. Det var försommar 2016 och jag hade precis tagit journalistexamen på Robert Gordon University i Aberdeen, Skottland. Deltidsjobbet på CH dök upp som av en slump, och efter ett par år av café- och restaurangjobb blandat med universitetsstudier kände jag att det var dags att ta steget in i vuxenvärlden. Deltid blev snabbt heltid och jag kände mig stolt över att äntligen ha ett så kallat ”bra” jobb som jag visste skulle se fint ut på CV:t.

 

Första året var roligt och jag kände att jag lärde mig mycket. Jag hade en titel, en jobbmail och egna visitkort. Jag hade även kommit över min livslånga telefonskräck, vilket resulterade i att både telefonsamtal och email nu flöt på som ett rinnande vatten. Jag kände att jag visste vad jag höll på med, så även fast det kanske inte var drömjobbet så hade jag inga som helst problem med att stanna lite längre på CH. Men lite längre blev mycket längre, och sakta men säkert så började missbelåtenheten krypa sig på. 

Det är svårt att pin-pointa när jag först började misstrivas på CH, men jag tror jag kände av det redan under mitten av 2017. Arbetsuppgifterna började kännas tråkiga och repetitiva, och det fanns inte riktigt någon möjlighet för mig att utvecklas i min arbetsroll. Men som den ”duktiga flicka” jag är, körde jag på och tänkte att det säkert bara var en svacka som snart skulle ge med sig. Men missbelåtenheten fortsatte in i 2018 och nådde sin absoluta kulmen i september, då jag genom en blandning av tappat intresse, allmänt missnöje och dåligt ledarskap, började få svårt att ta mig upp ur sängen. Jag slutade sminka mig, äta frukost och fixa håret – och när jag väl kom till jobbet så var jag bara tyst. Av anledningar som kan knytas till min dåvarande chef började jag även ifrågasätta både min personlighet och kompetens, och bröt ihop hemma flera gånger i veckan.

Även fast jag mådde så pass psykiskt dåligt att jag inte kände igen mig själv, hade jag oerhört svårt att ta beslutet att säga upp mig. För samtidigt som jag visste att en uppsägning var det ändå som skulle hjälpa, så ville jag inte göra mina kollegor besvikna, samtidigt som jag var rädd för att bli sedd som någon som ger upp. Men mest av allt var jag orolig över det här med ’career suicie’ – att jag i samhällets ögon självmant valde gå från något “bra” till något “sämre”. För att genom att lämna CH utan någon som helst reservplan skulle jag automatiskt klättra ner på den där förbannade karriärstegen som så många verkar vilja gå över lik för att nå. Dock har vi alla en bristningsgräns – och min kom en helt vanlig söndag. 

 

Söndagen den 14 oktober var dagen då jag bestämde mig för att säga upp mig. Jag satt i min kompis soffa med en kopp kaffe i handen och bestämde mig för att jag hade fått nog. Jag var så trött på att må dåligt, att jag där och då bestämde mig för att äntligen börja ignorera samhällets skeva normer och syn på framgång – något som allt för länge hade hållit mig kvar på en arbetsplats där jag vantrivdes. För det är ändå så att ingen mår bra av att jag mår dåligt, och det här med framgång, det är ju rent ut sagt en tolkningsfråga. För mig står framgång för utveckling, frihet, glädje och kreativitet – något som jag tyvärr inte kunde hitta i min dåvarande roll, hur mycket jag än försökte. Så när jag satt där på den bruna lädersoffan med eftermiddagssolen skinandes in genom fönstret bestämde jag mig för att det nog var dags för mig att säga tack och adjö – och herregud vilket lyckorus det var! 

Fem dagar senare hade jag sagt upp mig, och sen dess har livet liksom bara flutit på. För när inget är säkert, blir allting möjligt. Glöm aldrig det.